Vek är min kropp nu, tiden tynar mig till stoft. Krumna äro mina leder, ty fader tid tar mig bort. Minnen bär jag från svunna tider. Då min röst var kall som vargablick, när död och pina gick under min hand vid min tron i skogens djup. Jag ser löven om hösten runt mig, ger mig känslan av livet som var. Bortglömd, fördriven av sin egen sådd, söndra och härska än en gång Härskare över skogen var mitt namn, över den nattliga fruktbarhetens sköte. Mäktig som tusen sjöars dimma, spred jag mig över detta köldens land
https://primoaccordo.net/manegarm/fallen-harskare.htm