Ljus faller sakta över ödemarkens gölar. Sunna stiger sakta i den kalla morgonen. En hoppets låga till gåvostenens kraft att tunga bojor lösa, i denna natt. Vag är min fylgias kraft. En kall smak av järn följer dess svaga sång som ekar böljande i vinden. Faller ned vid stenens fot. Glödande runor som binder i drakens ristade kropp järntandens blodröda spår. Nidingars förhatliga dåd, vrede stiger åter upp. Kropp utan själ - själ utan kropp. Samlar tanke och sinne, väntar solens fall, en reningens eld i bergets kristall. Under nordstjärnans sken, en son av Nordens mark, kallar på gudarna vid deras namn. Kallar väsen i ovan i riktningar sex. Kallar väsen i nedan. Förfädersandar, stå mig bi! Runor från Urds väv, uråldrig vibrerande kraft. Runor fyra från världar nio från trädet i världens mitt. Reid kallar jag för skydd. Eld, luft, vatten och jord, Gifu för offer och gåva, i bergets djup. Algiz för fylgiors makt, Gråbens kraft, min broderhälft, Ken, den förödande elden, för rening och bojor brustna. Kristallens ljus bländade min syn. Ett vibrerande dån fyllde världen. Surts eld slog ur jorden. Glödande runor sveddes bort. Ett rungande avgrundsvrål, urkraft förlöst. Odins glittrande öga, förlöst ur vargstenen. Förening av själen, själars rening i eld. Fogade samman i ödets väv, själars rening i eld.
https://primoaccordo.net/manegarm/vargstenen.htm