Grå moln täcker skyn, mitt väsen fylls av längtan Himlen öppnar sig åter över min mörka glänta Det svala regnet faller på min förgångna kropp, sipprar ned i mitt inre, förlöser kyla späder blod. Kylan föder minnen om blod, död och ära. Regnet föder drömmar om en ny tidlös era. Denna livlösa kropp ärgad av stål och tid. Stungen djupt av svek likt törnar i tusen Sorg och oändligt hat, dödens tysta kalla invit, livets döende låga mellan död och liv. Är jag blott en skugga som vandrar bland vaga minnen? Födda ur min ensamhet ur min döende låga döende likt den ljuva natten vid gryningen, då solens strålar fördriver stjärnors sken... Stilla skuggor från falnad tid, tänder glöd ur gammal aska. Gömda spillror av hopp i den dödes drömmar...
https://primoaccordo.net/manegarm/den-dodes-drommar.htm